Min och Alaas krönika i ETC

Läs min och Alaas krönika som publicerades i Örebro ETC här.

Jul i ett ockuperat Betlehem

Juldekorationer, barn i tomtedräkter som delar ut godis, glada människor, muslimer och kristna sida vid sida. Födelsekyrkan och färgglad parad. Jesuskitchshopping hos en man som påstår att han känner Carola.

Och den förbannade muren. Påminnelsen om att Betlehem är ockuperat. 76 000 israeler i bosättningar runt den lilla staden.

Checkpoints.

Ockupationsmakten ser dig. Alltid.

Kamelfärd, lerbad och möte med Arafats närmaste

Måndagen var en händelserik dag. Vid 14-tiden åkte jag och Alaa till Fatahs kontor för internationella relationer för att hämta upp vår palestinska vän. Destinationen för dagen var Döda havet och Jericho.

När vi kommer in på kontoret får vi möta Dr Nabil Shath, en av Arafats närmaste vänner som de senaste åren har ingått i det palestinska förhandlingsteamet med Israel och Fatahs förhandlingteam med Hamas. Dr Nabil Shath är en mycket trevlig man som berättar om att han har många svenska vänner. Han berättar att han lärde känna Mona Sahlin och Anna Lindh när han var ung och aktiv i Shabiba – Fatahs ungdomsförbund. Han uppmanar oss att knyta kontakter med dagens unga palestinier, för en dag kanske just ni är de framtida ledarna.

Efter mötet bär det av. I en skraltig limousintaxi från 80-talet med arabisk musik på högsta volym flyger vi fram genom landskapet. Vi ser stora bosättningar och nedhuggna olivträd. Vackra sandkullar mot en klarblå himmel. Vi ser beduinernas plåtskjul och fårjordar som letar mat i den torra ökenterrängen. Efter en timme kommer vi fram till världens saltaste hav. Den israeliska kvinnan tar 50 shekel för att släppa in oss på stranden. Vi betalar. Betalar för att ha rätt att vara på ockuperad mark.

Att bada i Döda havet är helt sjukt, man kan inte sjunka hur mycket man en försöker. Vi flyter i det salta vattnet för att sedan få massage och kroppsmask av lera från havsbotten.

-          Nu ser du ut som Michelle Obama, säger den palestinska mannen som masserade mig när han är klar.  

Denna dag får jag också rida på en kamel. Lycklig som ett barn sitter jag upp på kamelryggen. Alaa förevigar resans lyckligaste ögonblick. Kamelen är jättesnäll.

Kvällen avslutas i Jericho. Där köper vi färska dadlar dricker te med mynta i tivoliparken.

Idag bär det av till Betlehem. Dr ska vi besöka flyktinglägret, kolla in staden och fira jul.

8900 döda, till vilken nytta?

De senaste 20 åren har krävt 7 398 palestinier, bland dem 1 537 minderåriga och 1 483 israelers liv uppger människorättsgruppen B’Tselem i DN  idag. Bakom siffrorna döljer sig verkliga personer som har en familj som sörjer dem. Varje person man träffar i Palestina har förlorat någon släkting, vän eller bekant. De allra flesta känner någon som sitter i fängelse.

Mohammed berättar för mig att under den andra Intifadan fick han varje vecka radera nummer ur sin telefonbok för att hans vänner hade förlorats i den till synes hopplösa kampen för ett fritt Palestina.

I Ramallah finns inga uteställen. Alla stängde under den andra Intifadan och de har ännu inte öppnat . Ramallah är fortfarande i sorg.

Det är nästan så att jag blir religiös

Aldrig tidigare har jag besökt så många heliga platser på så kort tid. Under min tid i Palestina har jag sett Abrahammoskén och Födelsekyrkan. Igår var jag i Jerusalem och besökte Den heliga gravens kyrka eller Uppståndelsekyrkan som den också kallas. Vissar kristna tror att Jesus begravdes här och andra menar att kyrkan är byggd på platsen där han korsfärstes.

Efter en vandring i Jesu fotsår åt vi fantastiska bakverk till vi sprack tillsammans med en vän till Alaa som bor i Jerusalem.

Hårdför ockupation i Hebron

 

Vi var i Hebron igår. En stad som är delad.  Ockupationsmakten kontrollerar gamla staden och här finns också flera stora bosättningar. I Hebron bor 170 000 invånare.  Hebron är helig för såväl judar som muslimer eftersom Abraham, alla religioners stamfader sägs vara begravd där.

I Hebron fick vi en guidad tur av TPIH (Temporary Presence In Hebron) som har verkat i staden sedan 1997. Insatsen är en följd av massakern i Abrahammoskén 1994, då den israeliska bosättaren Goldstein sköt 29 palestinier och skadade ännu fler mitt under bönen. President Arafat vägrade fortsätta fredssamtalen om inte alla bosättningar i Hebron drogs tillbaka och en internationell militär närvaro upprättades. Kompromissen blev närvaron av TPIH som är en observationsgrupp som rapporterar om överträdelser av avtal och brott mot mänskliga rättigheter. Sedan 1997 har 14 000 rapporter skrivits. Men Hebron är fortfarande ockuperat.

Vi promenerar runt i gamla staden som nästan är folktom. Innan Israel ockuperade området var gatulivet här nästan lika omfattande som i Jerusalem. Idag gapar affärslokalerna tomma. Här lever 78 % av palestinierna under vad som FN betraktar som fattigdomsgränsen. Bosättarna utsätter palestinierna för trakasserier och området har blivit en fristad för kriminella eftersom de israeliska styrkorna som ansvarar för området i första hand fokuserar på att skydda bosättare och inte att upprätthålla lag och ordning.

Vi passerar en check point. Bosättare som är beväpnade med tunga automatvapen guidar en amerikansk grupp i den gamla staden. Alla eskorteras av israelisk militär. Jag undrar vad bosättarna berättar för dem om situationen i Hebron. Vilken bild de förmedlar. Kan man om man kommer utifrån se något annat än förtryck av palestinier?

Det har funnits en judisk minoritet i Hebron sedan 1500-talet och muslimer och judar levde fredligt sida vid sida. År 1917 övertog britterna området och det styrdes under brittiskt mandat fram till 1948. Nya politiska rörelser med oförenliga mål som den sionistiska rörelsen och den arabnationalistiska rörelsen började växa fram.  På 1920-talet ökade spänningarna i mellan judar och muslimer i hela Palestina och rykten om att judar utförde övergrepp mot muslimer började spridas. Spänningarna ökade och 1929 skedde en fruktansvärd massaker i Hebron som kostade 67 judar livet. 435 judar räddades dock av sina muslimska grannar. Massakerna var ett hårt slag mot samexistensen och britterna bestämde sig 1936 för att evakuera alla judar från Hebron.

1967 bröt sexdagarskriget ut och Hebron ockuperas av Israel. Ockupationen blev startskottet för byggandet av bosättningar på Västbanken.

I Hebron finns fyra stora bosättningar. Det som är unikt för Hebron är att bosättningarna ligger mitt i citykärnan. De israeler som bosätter sig i Hebron gör det av strikt ideologiska själ. Många tillhör extrema sionistiska rörelser som Gush Emunim eller Kahanismrörelsen som idag är terroriststämplad även av Israel. Målet för dessa rörelser är Eretz Israel, ett större Israel som sträcker sig från Egypten till Irak. Våld är ett rättfärdigat sätt för att nå detta mål.

Bosättarna tillämpar olika strategier för att utöka sitt område. Trakasserier av palestinier är ett av sätten. Bosättarnas barn tränas i att slå, kasta sten, sopor, spruta vatten och skrika skällsord åt palestinierna. Under intifadan trappades trakasserierna upp och palestinska hus och bilar brändes, avföring och urin kastades på palestinier och den judiska stjärnan klottrades på affärer och gravar.

Idag är andra strategier för att expandera vanligare. Israel upprättar militärbaser som ingen får beträda, de ockuperar hus och driver sedan utdragna rättsliga processer för att stanna kvar i husen. Bosättarna upprättar minnesplatser och temporära synagogor på palestinsk mark för att hedra judar som har dödats av palestinier och Israel blockerar och stänger av gator. I gamla staden i Hebron finns totalt 104 avgränsningar som har som syfta att öka det judiska området.

Jag undrar varför jag aldrig har sett en dokumentär på svensk tv om fanatiska bosättare? Varför görs inga sådana reportage? Varför stigmatiseras muslimer som galna talibaner när det är så tydligt att fanatikerna finns inom alla religioner?

Hebron är ett oerhört sorgligt exempel på vad som händer när man avhumaniserar sin granne. När människovärdet sätts åt sidan. När hatet tar över.

Idag regnar det i Ramallah. Sitter uppkrupen i soffan med värmen på full effekt. Mina tankar finns hos de palestinska familjer som har blivit utkastade från sina hem och numera bor i tält på gatan.

Jenin

Igår var vi i Jenin, staden som 2002 utsattes för en massiv invasion av israeliska styrkor med hundratals döda som följd. Fortfarande syns spåren efter attacken tydligt. Husen har skotthål och på martyrgravplatserna ligger gravarna tätt. Det är ingen som vet hur många som dog i Jenin för FN släpptes inte in för att säkerställa några siffror.

Mitt i all sorg i Jenin finns en ljusglimt, den fantastiska teatern Freedom Theatre som arbetar med barn och ungdomar i flyktinglägret. Genom teatern får barnen verktyg att bearbeta det hemska som de har varit med om. När vi besökte teatern var en barngrupp  igång med att tillverka rekvisita till nästa föreställning.

Det är inte varje dag man träffar en president…

Idag medverkade jag och Alaa vid Palestinas ungdomsparlament. Unga delegater från hela Palestina samlades i Ramallah. Syftet med ungdomsparlamentet är att ge ungdomar en plattform för inflytande och en möjlighet för unga att lyfta sina frågor. President Mahmoud Abbas närvarade vid mötet och talade.

Talade gjorde även Stine från SSU:s norska systerorganisation AUF. Hon skickade en tydlig signal till parlamentet om att ungdomar behövs i politiken och att de som representerar unga bäst är ungdomar själva.

Jag hade fått skaka hand med president Mahmoud Abbas om jag inte hade varit så upptagen med att fotografera. Typiskt. Men jag tog några bra bilder istället.

Under eftermiddagen besökte jag och Alaa Fatahs kontor för internationella relationer och fick höra lite om deras samarbeten runt om i världen.

Imorgon åker vi till Jenin och Nablus, inshallah.

En fullspäckad måndag

Gårdagen var händelserik och inleddes med ett besök på Genèveinitiativet i Ramallah. De arbetar med samma frågor som deras israeliska motsvarighet i Tel Aviv, alltså med att sammanföra palestinier och israeler på nyckelpositioner och få till samtal. Deras verksamhet handlar mycket om att sprida idén om en tvåstatslösning och att genom konkreta förslag visa på att en fredlig lösning är möjlig men att det innebär stora eftergifter för både israeler och palestinier. Till skillnad från deras israeliska motsvarighet arbetar de också med den interna konflikten mellan palestinier. Även här handlar det om att sammanföra människor från olika politiska läger för att få dem att samtala.

Efter mötet begav vi oss till Jerusalem för att träffa Jerusalem Woman Center. De är en av få NGOs som fortfarande är kvar i Jerusalem, de flesta har flyttat sina kontor till Ramallah. Vi blev sena till mötet eftersom vakterna i check pointen av någon anledning hade bestämt sig för att inte släppa igenom folk.

Väl framme i Jerusalem fick vi träffa Mariam, en stark och engagerad kvinna som inspirerade. Hon berättade om JWC:s verksamhet som handlar om att stärka kvinnor på alla nivåer i samhället. Fram till invasionen av Gaza i januari 2009 hade de ett fungerande samarbete med systerorganisationen Bet Shalom på den israeliska sidan. I nuläget sker samarbetet bara på styrelsenivå och JWC fokuserar istället på att stärka kvinnor i det palestinska samhället. På JWC fick vi höra om den alltmer hårdföra israeliska ockupationen och hur Jerusalem töms på palestinier. Om den ständiga rädslan Jerusalembor känner för att bli vräkta från sina hem. Om familjerna som bor på gatan eftersom israeler har rivit deras hus med bulldozers som de själva har betalat för. Ockupationsmakten kräver in böter från familjer som har byggt ”olagliga” hus. Marken har palestinierna rätt till enligt FN-resolutioner men israelerna producerar dokument som hävdar att marken var judisk före 1948 och eftersom besluten överklagas i israeliska domstolar vinner alltid bosättarna. Kvar står familjerna utan hem, med rättegångskostnader och böter. Vissa bor i tält på gatan utanför sina tidigare hem.

Dagen avslutades med ett besök vid Yasser Arafats grav. Han vilar på en stillsam plats i Ramallah nära sin tidigare bostad. När Palestina blir fritt ska hans önskan uppfyllas och hans kropp ska flyttas till Jerusalem.

Den förbannade muren

”Halt!
Här får ingen passera
här kommer ingen förbi
kommer aldrig över nån mera
så gå är du snäll om ditt liv är kärt”

Die Mauer – Ebba Grön

72 mil lång. På ockuperad mark. Olaglig. Betong ända bort i horisonten. Den separerar tidigare grannar från varandra och familjer från deras jordbruksmark. De människor som tidigare hade en fantastisk utsikt över dalens olivträd möts idag istället av den ständiga påminnelsen om att ockupationsmakten är nära.

Jag vill springa fram och slå på den. Stjäla bulldozer och köra in i den med hög hastighet. Meja ner den. Få den att försvinna.

Men jag vet att Israels förbannade mur inte kommer att rivas av enskilda aktivister. Den kommer att rivas genom politiska överenskommelser. Överenskommelser som är omöjliga om inte omvärlden sätter ordentlig press på Israel.

Idag ska jag och Alaa besöka Genèveinitiativet i Ramallah och Jerusalem Women Center. På eftermiddagen ska jag troligtvis till universitetet i Ramallah.